Det här innebär tillräckliga kvalifikationer i praktiken


2018-09-25 - KRÖNIKA. Arbetsgivaren måste kunna visa att ett visst kompetenskrav är nödvändigt i den meningen att en person som inte uppfyller kravet inte skulle ha kommit ifråga för anställning, även om han ­eller hon var ensam arbetssökande till befattningen. Det skriver vår krönikör Tommy Iseskog apropå en nyligen avkunnad dom i AD.


I lagen om anställningsskydd har begreppet tillräckliga kvalifikationer betydelse vid turordning och omplacering samt vid företrädesrätt till återanställning eller utökad tjänstgöringsgrad. Alltsedan lagens tillkomst 1974 har det rått en viss osäkerhet och understundom ganska stor förvirring kring detta begrepp och dess praktiska bety­delse.

I en nyligen avkunnad dom (AD 2018 nr 41) konstaterade Arbetsdomstolen att en fotograf, anställd i ett medieföretag, inte hade tillräckliga kvalifikationer för arbete som skrivande journalist i olika befattningar och inte heller för arbete som videojournalist.

Tanken med begreppet tillräckliga kvalifikationer är att berörd arbetstagare ska kunna klara de aktuella arbetsuppgifterna efter vad som kan anses vara en normal inskolning (se till exempel AD 1984 nr 144). Det är naturligtvis viktigt att i detta sammanhang notera att det i grunden är arbetsgivaren som bestämmer vilka kompetenskrav som ställs på en arbetstagare i en viss typ av arbete eller i en viss befattning (se exempelvis AD 2013 nr 67). Det är i princip inte en rättslig fråga att bedöma om sålunda formulerade kompetenskrav är lämpliga.

Däremot ska domstolen pröva om angivna kompetenskrav är relevanta och från verksamhetssynpunkt tro­värdiga. Det är också viktigt att markera att begreppet tillräckliga kvalifikationer omfattar alla de olika typer av kompetenskrav, såväl formella meriter (se AD 2010 nr 34) som personlig lämplighet och social kompetens (se AD 2011 nr 5), som en arbetsgivare de facto tillämpar vid rekrytering i verksamheten.

Utifrån konstaterandet att alla typer och former av kompetenskrav kan ingå i tillräckliga kvalifikationer, blir den viktiga frågan på vilken nivå arbetstagarens kompetens ska mätas. Svaret på den frågan kan uttryckas på det sättet att tillräckliga kvalifikationer handlar om minimikraven för en nyanställning på det aktuella arbetet eller den aktuella befattningen. En arbetstagare anses alltså ha tillräckliga kvalifikationer för ett visst arbete eller en viss befattning om han eller hon som ensam sökande till arbetet/­befattningen ifråga skulle ha anställts. Om arbetstagaren uppfyller de krav som i den här meningen kan betecknas som nödvändiga för arbetet/befattningen, har således ­arbetstagaren tillräckliga kvalifikationer i anställningsskyddslagens mening.

I juridiska bevisbördetermer kan konstateras att arbetsgivaren har en dubbel bevisbörda vid tillämpningen av ­begreppet tillräckliga kvalifikationer. Arbetsgivaren måste kunna visa dels att vissa kompetenskrav faktiskt gäller (inte bara vore önskvärda) vid en tänkt nyrekrytering för arbetet/befattningen, dels att berörd arbetstagare inte uppfyller kraven i den ovannämnda bemärkelsen.

I fallet AD 2018 nr 41 kunde arbetsgivaren visa att de ifrågavarande arbetena ställde krav på vissa kunskaper och erfarenheter av att arbeta självständigt med journalistiskt ansvar. Arbetsgivaren kunde också visa att berörd arbetstagare inte uppfyllde dessa kompetenskrav.

Självfallet kan kompetenskrav förändras över tid (se till exempel AD 1998 nr 94). I princip refererar begreppet tillräckliga kvalifikationer till de kompetenskrav som faktiskt skulle ha tillämpats i den vid tillfället föreliggande situationen. Arbetsgivarens bevisbörda ifråga om vilka kompetenskrav som gäller handlar alltså i praktiken om trovärdighet; arbetsgivaren måste trovärdigt kunna visa att ett visst kompetenskrav är nödvändigt i den meningen att en person som inte uppfyller kravet inte skulle ha kommit ifråga för anställning, även om han ­eller hon var ensam arbetssökande till arbetet/befattningen.

Det ska också noteras att begreppet tillräckliga kvalifikationer kan medföra att en arbetstagare i en arbetsbristsituation får rätt till ett bättre arbete och bättre anställningsvillkor än han eller hon har i den befattning som berörs av arbetsbristen. En arbetstagare kan till och med göra karriär genom sin turordnings- eller omplaceringsrätt. Men det är ju en annan historia.


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN
#8

LEDIGA JOBB