Chefen måste kunna prata om döden


2018-11-26 - När Lisa Blomqvists pappa blev svårt sjuk saknade hon förståelse från sin arbetsgivare för hur det påverkade henne. Det blev tufft att hantera de höga leveranskraven på jobbet, fungera som ­projektledare för familjen och samtidigt få tag i all information från myndigheter om vad som gällde. Nu har hon skrivit den handbok om döden hon själv hade velat ha: När man vet att någon snart ska dö.


Foto: Elsa Frizell

Just att hantera jobbsituationen som pr-konsult på en välrenommerad byrå var det svåraste under perioden då hennes pappa var svårt sjuk, tycker Lisa Blomqvist.

– Att träffa kunder, ha mycket ­ansvar och leverera och samtidigt hålla ihop. Mycket av min kraft gick till just det. Jag hade perioder då jag stirrade på tangentbordet men inte kom ihåg hur jag använde det. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till jobbet. Vad ska man berätta? Ska man säga upp sig och dra?

Lisa Blomqvist valde att berätta och hon fick mycket stöttning från kolleger, men hon saknade den förståelse från sin chef som hon hade velat ha.

– Han gjorde sitt bästa men jag tror allmänt att det blir svårt, för det var ju inte jag som var sjuk. När jag intervjuat andra till min bok vittnar många om upplevelsen att det saknas rutiner för hur man kan stötta anhöriga, och det gjorde mig förvånad.

För hon menar att som anhörig är man otroligt påverkad. Ofta under lång tid. Och det handlar inte bara om rent praktiska saker som att ­behöva åka till sjukhuset med kort varsel och ha kontakt med myndigheter utan också att brottas med de egna känslorna. Hon var ju mitt i karriären och hade dåligt samvete för att hon inte presterade lika bra som hon brukade samtidigt som sorgen fanns där och ilskan.

Hon tror att det skulle ha hjälpt mycket om det varit lättare att prata om döden, något som hon uppfattar är tabu särskilt på ­arbetsplatser.

– På jobbet ska man vara glad, ­effektiv och lösningsorienterad. Och just inför att någon ska dö är det extra svårt för människor att veta hur de ska förhålla sig. Efteråt är det lättare att beklaga sorgen.

I slutskedet, när hennes pappa låg på hospice, bad hon uttryckligen att inte behöva bli kontaktad på mejl och telefon i jobbärenden. Och hon blev även sjukskriven några veckor. Men när hon kom tillbaka till jobbet beskriver hon det som en stor press.

– Jag kände en stor stress att komma tillbaka fort. Det var som att jag skulle prestera på topp igen, men det var då allt kom ikapp och jag började bearbeta allt som hänt.

Lisa Blomqvist efterlyser en diskussion hos företagen hur man löser långdragna kriser. Hur ­lyfter man till exempel bort ­ansvarsbörda så att pressen blir mindre?

– Som arbetsgivare måste man förstå att detta drabbar nästan alla förr eller senare. Fundera kring ­vilken typ av kultur ni har i stort, är det okej att må dåligt? Fråga hur personen mår men var noga med att det handlar om omtanke och inte prestation. Det handlar om att ­behålla personen långsiktigt. Är man cynisk handlar det om också om företagets varumärke.

ELSA FRIZELL

Läs också psykologen Allan Linnérs råd till arbetsgivaren


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN