Hr på livsviktigt uppdrag


2019-09-24 - PROFIL. Hon rekryterar för att hjälpa drabbade på Kameruns landsbygd. Men att sprida arbetsgivarvarumärket handlar lika mycket om att få ­stridande parter att lämna organisationen i fred. Möt Hanna Broberg, som jobbar som hr-koordinator för Läkare Utan Gränser, ett arbete där hr ställs på sin spets.

Foto: Elsa Frizell

Vi skulle ha setts för en intervju då Hanna Broberg kom hem från Bangladesh, men innan vi hann det skickades hon iväg på uppdrag till Kamerun. När vi nu träffas, på ett kafé på söder i Stockholm, har hon just kommit hem efter fyra månader som hr-koordinator för Läkare Utan Gränser i Buea i Kamerun.

Våldet mellan engelskspråkiga separatister och fransktalande regeringsstyrkor i Kamerun har pågått sedan 2016. Enligt FN är över en halv miljon människor på flykt från ­attacker, sexuellt våld, kidnappningar och nedbrunna samhällen. I de fransktalande delarna har Läkare Utan Gränser varit på plats sedan 1984, men inte i de engelskspråkiga, västra delarna. Under våren 2019 startades en akutinsats där.

– Vi försöker nå ut till människor som drabbats av konflikten, som har behövt lämna sina hem och som inte har tillgång till sjukvård. I början har det handlat om att knyta kontakter och nå ut till folk utan att utsätta oss själva för fara, säger Hanna Broberg.

För säkerhetsläget är svårt i Kamerun. Eftersom Läkare Utan Gränser inte har varit i de västra delarna förut är det många som inte vet vilka de är och de behöver berätta om sitt arbete.

– Vi kan behöva förklara vad det betyder att vara opartisk och oberoende, förklara att vårt enda syfte och mål är att hjälpa befolkningen.

Employer branding, med andra ord. Men mer på liv och död.

I början av en akutinsats handlar det mycket om att ­anställa. Huvuddelen av personalen vill Läkare Utan Gränser ska vara från landet de verkar i.

– För mig handlar det om att ta fram kontrakt enligt de ­arbetsrättsliga lagar som gäller i det landet vi är i. Men också se till att ny personal är insatt i vår uppförandekod. Vad är viktigt för oss, hur bemöter man kolleger och patienter? Det kan också handla om ren administration, lösa personalförflyttningar och visum.

I Kamerun jobbade hon även fram en rekryteringspolicy som tydligt redogör för vilka personer som är med och fattar beslut kring rekrytering och vilka som inte fattar de besluten.

– Vi måste undvika att människor har särskilda intressen i rekryteringen eller att vi kan bli anklagade för att favorisera en del av befolkningen. Om till exempel klansystemet är en del i konflikten i ett land, så blir det otroligt viktigt att ta hänsyn till det och ­rekrytera jämnt från olika familjer. Det är en del i säkerhetsarbetet. Genom att vara transparenta bygger vi förtroende.

I Kamerun jobbar nu drygt 30 internationella och 150 l­okalanställda. Verksamheten byggs upp med lokala hälsovårdare som Läkare Utan Gränser utbildar och som kan göra enklare behandlingar. En utbildning som Hanna Broberg planerar. Det finns också ett ambulanssystem som kan komma och hämta sjuka och skadade.

Hanna Broberg är med i Läkare Utan Gränsers akutpool. Det innebär att hon under två års tid är tillgänglig för att göra akutuppdrag med tre månader i fält och en månad hemma.

I Bangladesh var uppdraget ett annat. Då fanns beslut på att Läkare Utan Gränser skulle stanna i Cox's Bazar under en längre tid, ett flyktingläger med lika många invånare som Stockholm. Fast utan rinnande vatten eller latrin. Och med rohingiska flyktingar, många med traumatiska upplevelser med sig från hemlandet Myanmar.

– Jag kom in i ett skede där insatsen gick över från ett akut projekt till en insats som skulle vara längre. Det innebar att börja bygga organisationen på ett annat sätt så att den kan fungera på lång sikt och lösa frågor som: Hur ska vi bygga upp personalmässigt, vad vill vi ha för plan för utbildning och utveckling av personalen, hur går vi över från kortare kontrakt till längre?

Hon betonar vikten av att arbeta med policyer, för att kunna vara konsekvent och tydlig med vad som gäller.

– Annars leder det lätt till orättvisor och konflikter. Vår personal är oftast en del av den problematik som vi är där för att hjälpa och är lika berörda av konflikter och sjukdomar. Det är inte lätt att säga nej till en medarbetare som ber om extra ledigt eller pengar i det läget. En ­policy blir ett stöd till chefen.

Samtidigt måste man vara pragmatisk, betonar Hann­a Broberg, och lösa situationer, så det handlar också om att göra undantag. Som under arbetet i Bangladesh, då det strömmade in 700 000 människor till lägret under några månader.

– Då handlar det om att bara lösa saker, som att 150 personer behöver nya kontrakt på dagen för att vi ­behöver börja jobba. Och att vi behöver avlöna 100 volontärer och behöver papper på det och kontanter att betala med.

Krisen i sig styr arbetet. Ett arbete som många gånger handlar om att jobba runt 18 timmar om ­dagen, eller mer. Att bara sova ett par timmar och ­sedan fortsätta. De internationella medarbetarna har nästan alltid tremånaderskontrakt för att man inte ­orkar så mycket mer, varken fysiskt eller psykiskt. ­Boendet på uppdragen kan ofta innebära att dela tält med flera andra. Hanna Broberg beskriver att hon fått det lyxigt, hon har alltid haft eget rum, även om det sällan funnits toalett eller varmvatten. Desto mer uppskattar hon bekvämligheterna hemma.

– Att få kliva in i sin egen lägenhet, och ta en varm dusch med ordentligt tryck i slangen är en glädje som knappt går att beskriva.

Hur hanterar du kontrasterna?

– Det skulle vara lätt att bli lite upprörd över folk som klagar över att bussen blir sen, över huslånen eller att en kaffe latte kostar 40 kronor, säger Hanna Broberg och nickar mot den stora koppen framför henne på bordet.

– Men jag gillar båda miljöerna, jag tycker det är fantastiskt att gå till en schyst bar och ta ett glas skumpa, måla naglarna och få klä upp mig lite. Det som jag alltid använder mina erfarenheter till är att sätta saker i perspektiv. Om jag blir ledsen eller upprörd över saker här hemma så kan jag tänka att det inte är som den gången vi hade slut på vaccin och jag inte visste om flygplanet skulle komma fram med mer.

Den typen av problem är riktiga, säger Hanna Broberg, och det är bra att påminna sig om det när hon ältar saker.

– Det som är jobbigt är känslan av att lämna och att överge. Det är ju inte jag som behövs, det är min position. Men i stunden när du ska säga hej då till folk som du vet att du lämnar på ett jävla skitställe, då är det jättejobbigt.

Hon tystnar, stryker bort några tårar.

– Jag har ju mitt pass och kan åka hem. Dem som jag jobbar med dagligen har inte den möjligheten.

Hanna Broberg har varit hemma knappt en vecka och beskriver att fastän det är lätt att tänka att man inte är så berörd på plats, så faller det på en de första dagarna hemma.

– Det bli som en avtändning som jag går igenom, jag har ju jobbat med adrenalinpåslag så länge. Men jag har kloka kolleger att prata med och handledning från organisationen.

Hon blir hemma några veckor nu innan hon står till förfogande för nästa insats. Ett år har hon kvar i akutpoolen. Vad som väntar därefter, det vet hon inte.

– Jag kommer veta då vad nästa steg blir, men jag väntar med beslutet till dess.

ELSA FRIZELL


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN