Dissonanser gör oss bättre

på att tänka


2019-09-30 - Vår förmåga till komplext tänkande hör ihop med hur långt vi kommit i vår inre mognad. Det krävs ett uppvaknande kring hur vuxna utvecklas, anser forskaren Kristina Elfhag, som belyser frågorna i sin bok "Livsutvecklingens psykologi".

Vi behöver utmaningar, dissonanser, för att utvecklas säger Kristina Elfhag. Foto: Elsa Frizell

Att vi utvecklas genom hela livet är ingen ny tanke. Men hur denna utveckling går till och varför vi utvecklas har varit ett område som det inte forskats så mycket om. I sin bok belyser Kristina Elfhag kunskapsläget, kunskap som till stor del bygger på psykologen Robert Kegans teorier om vuxenutveckling.

– Poängen är att vi utvecklas hela ­livet, även i vuxen ålder, och med rätt stimulans kan vi nå mycket längre. Detta leder till ökad förmåga till komplext tänkande, vilket blir allt viktigare i vår omvärld, säger Kristina Elfhag.

Hon anser att organisationer och ­företag behöver ta ansvar för medarbetarnas livsutveckling och hjälpa människor till större inre mognad. Bara då kan man på riktigt ta tillvara människans fulla potential. Och bara då kan vi få företag som kan vara konkurrenskraftiga i en alltmer komplex värld. Hon tar teknikutvecklingen under förra århundrandet som exempel. Hur företag som inte hängde med, som Kodak och Facit, blev utkonkurrerade.

– Samma sak gäller nu, för utvecklingen av människor. Vi befinner oss i ett samhälle utan fördefinierade ­ramar och modeller och som utvecklas allt snabbare med teknikutveckling och globalisering. Vi har hela ­tiden något nytt att förhålla oss till och det kräver mer av oss människor, ­säger Kristina Elfhag.

Hon förklarar livsutvecklingen med hjälp av en kurva mellan en vertikal och horisontell axel. Längs med den horisontella axeln finns kunskaper som att lära sig läsa, räkna, laga mat, att skaffa yrkeskunskaper och vidareutbildningar. Alltså den mer traditionella formen av kompetensutveckling. Längs med den vertikala axeln sker utvecklingen av själva jaget.

Där utvecklas vår förståelse för omvärlden. Ju högre upp en människa når på den vertikala axeln, desto större blir förmågan till komplext tänkande och perspektivtagande.

– Vi kan inte bara lära oss nya saker, vi kan också bli något mer än den vi tidigare varit.

I början på den vertikala utvecklingen är det lilla barnet som ska lära sig att bärga sig och vänta, sedan att lägga band på sin egocentrism. Ju äldre barnet blir, desto mer börjar det bry sig om andra och förstå andras inre värld. I det så kallade socialiserade skedet, oftast i tidiga tonåren, lär sig individen hur man ska uppföra sig, tänka och fungera i kamratgrupper. I denna fas tar man till sig av auktoriteter, vill ha ledning och behöver det. Här befinner sig många som kommer ut i arbetslivet. Och här kan många bli kvar.

– Om personen fortsätter sin utveckling beror på vilka utvecklingsmöjligheter han eller hon får. Historiskt sett har många varit kvar i detta skede, för det har varit önskat av samhället, säger Kristina Elfhag.

I nästa skede går vi in i det mer självledande skedet, då behöver vi inte längre så mycket ledning utifrån, vilket kan leda till frustration för den som är i en organisation med mycket regler och rigida riktlinjer. En person som är i den socialiserande fasen och behöver mer styrning kan å andra ­sidan känna sig vilsen i en självledande organisation. Var medarbetarna befinner sig i sin livsutveckling kan vara en förklaring till situationer på arbetsplatser som skaver, förtydligar Kristina Elfhag.

I den självledande fasen är man inne i en beskrivning av verkligheten som är fast, men den som går vidare i utvecklingen har förmåga att kliva ur den säkerheten.

– Detta är något som kan komma ur en livskris, då man kan ställa sig frågor som: Vad kommer sedan då, var detta allt? Detta kan leda till att man kan vara i en större osäkerhet och närma sig verkligheten ytterligare lite mer.

Kristina pratar om det transformerande skedet som följs av det postkonventionella, ett skede bortom den konventionella förståelsen.

– Verkligheten är ju föränderlig, det är vi människor som har lagt på de fasta tolkningarna. Men hur är organisationen egentligen förbunden med hela omvärlden, det som händer och det som ständigt förändras? I det finns en stor möjlighet för arbetslivet om man kan se de här systemen, tänka utanför ramar och se oväntade lösningar. Att ha individer som har kommit långt i livsutvecklingen är en väldig tillgång för företag, konstaterar Kristin­a Elfhag.

Hon betonar att hennes beskrivning av livsutvecklingens skeden är till för att ge ett språk, ett förslag till en karta, för att hjälpa oss att förstå vuxenutvecklingen.

– Det har blivit självklart för oss att barnet utvecklas. Men sedan är det som att man ska vara färdig. Att det inte händer så mycket mer. Men möjligheten finns i vuxenlivet också. Samtidigt utvecklas inte alla lika mycket, för det här handlar om vad omgivningen erbjuder för möjligheter. Vuxenlivet erbjuder ofta en ganska torftig miljö att utvecklas i.

Vad leder då till utveckling? Kristina Elfhag beskriver medvetandet som ett öppet system som möter motstånd, vilket tvingar fram en förändring i förståelse.

– När en förståelse inte räcker till upplever vi dissonans. Det innebär en utmaning som till slut kan leda till en anpassning inom systemet. Det ger i etapper en omorganisering av vårt medvetande, som innebär ökad komplexitet i tänkandet och känslorna, säger Kristina Elfhag.

Dissonanser uppstår hela tiden. Det kan handla om att man tagit till sig ­föreställningar om hur livet ska vara och möter en verklighet som inte är så. Eller att man driver sin karriär och är inne i det, men kommer till ett skede där det känns tomt och ifrågasätter varför det egentligen är viktigt.

– Det känns inte längre meningsfullt. Det är en dissonans. Och då ­behöver man gå vidare till vidgade perspektiv och vad som känns viktigt i livet.

För att hjälpa individer att utvecklas krävs en trygg miljö i organisationen, en miljö där det är okej att göra misstag. Samtidigt krävs utmaningar. ­Lagom dos av trygghet och utmaning, med andra ord.

– Det handlar om att bygga en organisation där hela kulturen stöder utvecklingsprocessen i det dagliga arbetet. I hur man organiserar möten, integrerar feedback i en löpande process som är tillåtande, har öppenhet, sårbarhet och att medarbetarna tar med hela den egna personen till jobbet och släpper den professionella masken, säger Kristina Elfhag.

ELSA FRIZELL


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN