Hämmad hemma eller självklart självmotiverad?


2021-06-21 - KRÖNIKA. Det senaste ett och ett halvt året har varit utmanande för alla. Men vissa har trivts bättre än andra med att vara förpassade till hemarbete. Vår krönikör Linus Jonkman reflekterar över hur personlighetsdrag hänger ihop med hur hemmajobbet upplevs.

“Jag svälter här. Jag bokstavligt talat svälter…”

Sättet hon säger det på är vackert i sin spröda genuinitet. Hon väljer varje ord med tillförsikt - det är ett emotionellt ögonblick. Jag kan känna hur emotionellt det är för henne. Ibland, som nu, blir kalla och anonyma siffror, till varma och personliga samtal. Egentligen är hon den sista att lida. Hon är biologiskt hårdkodad för lycka. Jag förstår att det kan låta som ett oerhört svepande påstående. Vad jag menar är att hon, utifrån vad otaliga studier visat, tillhör de människor som har lättast för att uppleva lycka i livet.

Den stora akrylnageln i ögat för henne idag är en livsstil som är påtvingad henne som
ligger långtifrån den person hon är. Lina är nämligen högextravert. Hon är någon som placerar sig på de ytterliga sidorna i ett big five-test. Det innebär att hon är någon som har en hjärna som suktar efter den sociala delen av
livet, umgänget med andra människor. Jag själv är introvert och tillhör därmed den typen som flyr från hennes typ.

Nu är jag ironisk. Lina har den där gåvan.
Hon är inte bara social utan även socialt kompetent. Hon är inlyssnande, empatisk och respektfull. Hon är livlig men utan att vara dominant eller störande.
Kort sagt, den personen du vill bli fast med på en öde ö. Att som hon vara både högextravert och låg på neurotiscism, har beskrivits i studie efter studie som “receptet för lycka”. Att som jag, vara introvert har beskrivits som “avsaknaden på lycka”. Ändå möts vi i detta innerliga samtal och
förhållandet är det motsatta.

Lina befinner sig på andra sidan sundet och har jobbat hemifrån i ett drygt år, från en
stad som varit mer eller mindre i total lockdown.
Hon har behövt göra våld på sig själv varje dag. Har behövt förställa sig, vara någon annan för att överleva.?

En introvert journalist jag talade med några månader tidigare satte fingret på det hela.?

“Som introvert är du så van vid att låtsas.
Du tar på dig en roll, som en dålig sittande kofta. Sen bär du den för att passa in. Nu sedan Covid kom in i spelet, så behöver jag ingen kofta längre. Nu är det de extraverta som behöver anpassa sig. För första gången i mitt liv kan jag vara mig själv”.

Jag behöver inte rannsaka mig själv länge för att se hur det påverkat mig.
För första gången i mitt yrkesliv har jag kontroll över min tid. “Jag mailade dig precis så nu kommer jag in i ditt rum i realtid för att se dig läsa det jag mailade”- kollegan stör mig inte flera gånger om dagen. Ej heller återfinns klassiska “Här stövlar jag rakt in i ditt tankearbete och frågar spexigt om jag får ta fem minuter av
din tid” på hemmakontoret heller. Kort sagt får jag en annan ro att slutföra det som
bygger på tankearbete.

Jag har möjligheten att titta in i en webbkamera och möta en digital publik så stor att de inte kunnat samlas fysiskt i en konferenslokal. När jag pratat med dem kan jag sitta en stund på mitt soldränkta trädäck med en kopp kaffe och bara ladda om batterierna.? Detta är det närmaste ett optimalt arbetsupplägg som jag haft i hela mitt yrkesliv. Jag utför mitt bästa arbete just
nu eftersom kreativitet är för mig ett mått på hur få distraktioner jag har.

Just därför är det detta jag plockar med mig - respekten för våra olikheter. Att inte använda mig själv som en mall för det andra går igenom, att vara öppen för att min dröm är någon annans mardröm.?

Ta hand om er därute. Beklagar er som förlorat nära och kära i Covid. Det är snart över, men förändringarna som skapats i vårt arbetsliv finns det inget vaccin för.?

LINUS JONKMAN