Chefer måste bli bättre på att leda i polariserade tider


2020-04-15 - DEBATT. När polariseringen i samhället flyttar in på arbetsplatserna kan naturliga och utvecklande generationskrockar förvandlas till värdegrundskonflikter. Det skriver Mirjam Johansson Grant, som råder ledare att ta in ungas kunskap utan att backa från sina värderingar.

När de yngre sparkar de äldre i baken och seniorerna tämjer vildhjärnorna till realism utvecklas vårt samhälle. Men något viktigt har hänt med synen på auktoritet, ledar- och följarskap som hotar denna process. När polariseringen i samhället flyttar in på ­arbetsplatserna kan natur­liga och ­utvecklande generationskrockar förvandlas till värdegrundskonflikter.

60- och 70-talisterna växte upp med ”plikten framför allt”. Det fanns till och med präglat på mynten vi ­betalade med. Dagens yngre med­arbetare har en annan självbild. De är globala, digitala och aktivistiska världsmedborgare. De känner sig fria att utöva sitt engagemang när tillfälle ges. Överallt tas det ställning: i sociala medier, via konsumtion, i vänskapskretsen och på arbetsplatsen. Det kan vara frestande att avfärda som en slags narcissism. Men på deras axlar vilar föreställningen om att de är den sista generationen som kan rädda planeten.

Den världsberömde socialpsykologen Jonathan Haidt beskriver i boken The Coddling of the American Mind hur unga människor präglas av tre felaktiga föreställningar: (1) att ­exponeras för svårigheter skadar ­snarare än stärker, (2) lita mer på känslan än på förnuftet och (3) att ­livet är en kamp mellan onda och ­goda människor. Boven utpekas som ”helikopteruppfostran” skapad av medelklassföräldrars oro för att barn riskerar att skadas om de lämnas utan uppsyn. De har berövats möjligheten att upptäcka sin egen kraft att ta sig igenom svårigheter eller hot och ­kräver beskydd.

Om tidigare generationer alltid har ifrågasatt den äldre generationens världsåskådning, tillkommer nu en ny aspekt: de yngre upplever sig oftare illa behandlade och använder laddade begrepp som sexism, rasism ­eller kränkningar. De ”tar ingen skit”! Trots att mängden likabehandlingspolicyer och värdegrundsarbeten ständigt slår nya rekord kan chefer stå handfallna inför yngre medarbetares frustration.

Jag har träffat många chefer som ­faktiskt uppfattar användningen av dessa ord som en slags bakvänd ­härskarteknik. Ingen vill kallas okänslig eller bli utredd för ”kränkningar”. Bättre att backa. Men att undvika ­problem leder som bekant bara till kortsiktiga vinster. På längre sikt blir ­ledarskapet ineffektivt och ­kolleger otrygga. Vem bestämmer egentligen?

En sak är säker. Vi i generationen ­äldre chefer behöver de yngre för att fortsätta sparka oss i baken. Hur upprättar vi en ledarfilosofi som värnar ­aktivismen utan att fastna i polari­serade konflikter? Jag menar att chefer behöver:

• Förstå polariseringens mekanismer, hur nya diskurser i samhället tar sig uttryck på arbetsplatser.

• Vara rollmodeller som bemöter genom att ta diskussioner, vara låg­mält förnuftiga som motvikt, våga ­vara tydliga med krav.

• Förstå de yngres världsbild och språkbruk, kunna tala samma språk, lyssna och ta in ungas kunskap utan att backa från sina värderingar.

MIRJAM JOHANSSON GRANT

Organisationsrådgivare på Linder & Grant


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN