Höjd pensionsålder ställer större krav på hållbart arbetsliv


2018-08-29 - TEMA KAMPEN OM KLOCKAN Att pensionsåldern höjts innebär inte automatiskt att alla kan arbeta längre. Flera forskare varnar för utslagning av äldre om inte möjligheterna till deltidsarbete och anpassning av arbetsuppgifterna blir större.


När beslutet om höjda pensionsåldrar fattades pekade ett stort antal forskare omedelbart på risken för utslagning av äldre arbetskraft, och på behovet av ett mer hållbart arbetsliv. Ansvaret för att arbeta länge läggs på individen, medan många som fyllt 55 har haft tunga jobb och vill sluta tidigt. Andra upplever att det vid samma ålder kan vara svårt både att få och att få behålla ett jobb, trots god hälsa och stor arbetslust.

Roland Kadefors, docent vid universitetet i Göteborg var en av de kritiska forskarna. Han konstaterar att en omfattande attitydförändring kommer att krävas ute på arbetsplatserna, och att det finns en unik chans i den arbetskraftsbrist som råder i dag.

– Det är svårt att ersättningsrekrytera för dem som går i pension. Då ligger det i allas intresse att driva på frågorna så att man kan få ett bättre arbetsliv.

Frågan om hur arbetslivet kan utformas med hänsyn till personliga förutsättningar har Kerstin Nilsson, docent vid Avdelningen för arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet, forskat på. Hon är kritisk mot vad hon ser som ett snävt ekonomiskt perspektiv i pensionsöverenskommelsen:

– Det finns en risk att klyftorna ökar när man höjer pensionsåldern, om man inte sätter in olika åtgärder på arbetsplatserna samtidigt. Man måste också se att olika yrkesgrupper kan ha olika förutsättningar att arbeta till högre ålder.

Kerstin Nilsson har utarbetat modellen SwAge som identifierar olika faktorer som har betydelse för hur länge individer stannar i arbetslivet. Den utgår från att kronologisk, mental, social och biologisk ålder inte sammanfaller: särskilt är det så att arbeten med fysiska och mentala hälsorisker påverkar hälsan och påskyndar åldrandet för vissa yrkesgrupper.

– Det som nu händer med dem som inte håller arbetslivet ut, är att de flyttas över mellan olika socialförsäkringssystem, konstaterar hon.

Kerstin Nilsson hänvisar till en studie som visar att andelen korttidsutbildade kvinnor som tog ut tidig ålderspension ökade när den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen infördes 2008.

– Man kan inte förlänga arbetslivet bara genom att göra åtgärder i försäkringssystemen. Det behövs möjlighet att byta arbetsuppgifter, kompetensutveckling, arbetstidsförändringar och arbetstidsförkortningar, säger hon.

Hon poängterar att det handlar om att göra arbetslivet hållbart för alla åldrar. Roland Kadefors instämmer.

– Om vi inte löser det på arbetsplatserna kommer inte pensionsöverenskommelsen att funka.

Han anser att företagshälsovården försummats som del av en lösning, att den skulle kunna arbeta förebyggande på ett sätt som dagens slimmade avtal inte tillåter.

Ett medvetet arbete mot ålderism är också viktigt:

– Organisationerna bryr sig inte om vad staten säger om att arbeta längre. Man ser till sin egen verksamhet, sina egna mål. Och det kan finnas föreställningar som gränsar till ålderism och de kan vara mycket svåra att bryta.

På att göra-listan bör enligt Roland Kadefors också rätt att arbeta deltid stå. Här har det emellertid visat sig att arbetskraftsbristen kan bli ett problem snarare än en möjlighet.

80-90-100 är en populär modell för arbetstidsförkortning som ursprungligen kommer från fackförbundet Vision. I ett nötskal betyder det att den anställde från 62 års ålder arbetar 80 procent till 90 procent av lönen och 100 procent av pensionsinsättningarna.

– Vi har sett att modellen har spridits bra ute i landet, den är efterfrågad av våra medlemmar. Men nu får vi signaler om att arbetsgivarna har börjat säga nej. Det är svårt att rekrytera och därmed svårt att fylla upp de procent som någon äldre går ned i tid, berättar Sari Wonsell, central ombudsman på Vision med ansvar för pensionsfrågor.

Marika Sivertsson

JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN
#6