Kämpar mot diskriminering


2020-04-06 - PROFILEN. Hon har arbetat mot diskriminering de senaste 20 åren. Det är ett arbete som handlar om att ta små steg och förändra i det lilla. Sedan i november leder Paula Lejonkula Teaterförbundets och Svensk Scenkonsts gemensamma projekt mot sexuella trakasserier.

Vem här diskriminerar? Så brukar Paula Lejonkula börja sina kurser.

– För femton år sedan satt folk och skruvade på sig och tittade ned i golvet. I dag när jag ställer frågan räcker de flesta upp handen. Det har hänt mycket de senaste åren. Medvetenheten om att vi alla har fördomar har ökat, och det är inte lika känsligt att prata om. Jag har fler kompisar nu, säger Paula Lejonkula och skrattar.

Hon är jurist och leder just nu Teaterförbundet för scen och film och Svensk Scenkonsts partsgemensamma arbete mot sexuella trakasserier. Arbetet drog i gång två dygn efter Metoo-uppropen, vilket Paula Lejonkula beskriver som imponerande snabbt. Både fack och arbetsgivare var rörande överens och gjorde gemensam sak. Då, i starten, handlade det om att utreda hur det faktiskt såg ut med trakasserier i branschen. Nu handlar projektet om att ta fram verktyg och metoder för att förändra. Mycket går ut på att utbilda och att prata om frågorna, bland annat med hjälp av diskussionsmaterial.

– Det är svårt att prata om sexuella trakasserier, eftersom det är så intimt, privat och personligt. För att åstadkomma utveckling måste man ofta förändra något hos sig själv och hur man förhåller sig till saker.


Paula Lejonkula. Foto: Anders Wiklund, TT.

Därför finns också tystnadskulturer överallt, inte bara inom scenkonsten, och därför behöver man träna på att prata, att sätta ord på vad som inte är okej, menar hon och jämför med bilproduktion.

– Om man säger, ”Vi sålde bara 17 bilar, nu ska vi sälja 23, vad ska vi göra?”, så är det mycket lättare än att behöva säga, ”Vi har hört att det förekommer kränkningar på vår arbetsplats, hur får vi stopp på det?”.

Nyckeln är att avdramatisera, skala av känslor och börja där det är minst farligt, tror hon.

– Det handlar mycket om maktstrukturer. För att motverka så måste man skapa trygghet och tillit, och man måste också ha kunskap. Det kan handla om enkla saker som att chefen visar intresse och uppmanar till samtal. Chefen måste synliggöra detta i vardagen.

Hon exemplifierar med en chef som vid starten av en teateruppsättning började med att klargöra vad som var okej och inte, och uppmanade de medverkande att komma till hen och berätta ifall något inte var bra.

– Då var det en anställd som sa: ”Ja, men nu känner jag att jag kan ta upp de här frågorna. Det här är en helt annan sak än få ett papper där jag kan läsa om vad som är okej och inte.”

Hur ser du på betydelse av Metoo?

– Vi kan i alla fall inte säga att sexuella trakasserier inte förekommer. Nu när jag är ute och utbildar behöver jag inte börja med att säga att sexuella trakasserier existerar. Det har blivit lättare att prata om frågorna.

Men Paula Lejonkula ser också att Metoo på vissa håll bidragit till en tillbakagång.

– Det här handlar om makt, makt att kunna kränka. När man hotar den makten så slår man tillbaka, medvetet eller omedvetet. Jag har exempel från USA där chefer på Wall Street säger att de inte vill ha kvinnliga praktikanter eller chefer som vägrar att sitta ensamma i ett mötesrum tillsammans med en kvinna. Då rör vi ju oss bakåt och stänger ute ­kvinnor.

Hon betonar hur viktigt det är att vi inte låser in oss i ”nu får man inte säga någonting alls längre”. Att det är ett ­uttryck för rädsla och den måste man möta och prata om.

Även hon har kunnat skriva Metoo. Hon var 14 år och väntade på nattbussen vid Centralen. En äldre man kom fram och började prata. Efter ett tag tar han upp en nyckel och tycker att Paula ska komma upp till hans rum på Sheraton Hotel.

– Då ramlade min pollett ned. Han tror att jag är prostituerad. Jag blev så arg att jag skällde ut honom. Han sjönk ihop och gick iväg.

Det första hon tänkte var, ”Stackars karl, nu kommer han inte våga gå till någon ­prostituerad på länge”.

Hon berättar att hon inte förrän långt ­senare reflekterade över att hon som 14-åring tog ansvar för en äldre mans sexualitet.

– Det är helt sjukt att offret, ofta kvinnor, tar på sig ansvaret för det som har inträffat fast det är någon annan som har gjort det.

När hon läste juridik och läste rättsfall om våldtäkt upprördes hon av domstolens reaktioner på kvinnors beteenden och att man inte trodde på kvinnornas berättelser.

– Det är så mycket som är så ingrott i strukturerna, hur vi ser på kvinnor och kvinnors beteenden.

Paula Lejonkula har en lång bakgrund med de här frågorna. Det är tydligt att hon vet vad hon pratar om och hon gör det rättframt, utan krusiduller och trots ämnets allvar – med många skratt. Efter tio år på Diskrimineringsombudsmannen har hon jobbat inom arbetsgivar- och arbetstagar­organisationer och i olika typer av branscher. Hon tycker att alla, inklusive regeringen, kan göra ett bättre jobb.

– Efter Metoo tillsköt regeringen pengar. Bland annat för att utbilda skyddsombud i frågan, pengar som var tillgängliga för åtgärder inom ett år. Men, vill man nå verklig förändring måste man vara mycket mer långsiktig.

Mellan september 2017 och till det årets slut hann Paula Lejonkula och Runö folkhögskola utbilda 600 skydds­ombud. En lärorik utbildning inte bara för ombuden utan ä­ven för henne själv.

– Förutsättningarna ser väldigt olika ut för skyddsom­buden, men generellt verkar diskrimineringsfrågorna inte vara speciellt närvarande i vardagen.

Hon tycker att facket med sina resurser skulle kunna göra mycket mer. Och arbetsgivarna tycker hon ofta har många tjusiga ord om mångfald men att det sker alltför lite i praktiken. Både fack och arbetsgivarorganisationer väntar på att någon annan ska börja jobba med frågorna, menar hon.

– Jag har jobbat både på Sveriges Byggindustrier och på Byggnads, och även om båda organisationerna jobbade framåt i frågorna upplevde jag att bägge väntade på att den andra sidan skulle göra någonting. Det har varit skönt i detta projekt. Bägge parter är överens. Man ska strunta lite i vad man tycker att andra ska göra och börja själv, man behöver inte vänta.

Strävan efter rättvisa går som en röd tråd genom Paula Lejonkulas karriär. Hon beskriver att hon drivs av att det är så viktiga frågor och att vi måste framåt.

– Jag tror på det jag gör och är väldigt starkt personligt förankrad i arbetet.

Att jobba hårt, fastän i motvind, tränade hon sig i under många år i baletten.

– Jag hoppade av skolan under gymnasiet för balettens skull. Där fick jag lära mig att kämpa, sex dagar i veckan, tre timmar om dagen. Att inte tappa sugen fastän alla dagar inte är bäst och att man ibland klarar mer än man tror.

Hon var klar med dansen när hon var 17 år, då hon började på komvux och fastnade för rättskunskapen och senare ­juristlinjen.

Fastän hon tycker att frågorna går framåt ligger frustrationen där och pyr över att det går så långsamt. Som när ett företag applåderas under ett event om mångfald, för att en nytillträdd vd ska vara föräldraledig nio månader.

– Företaget följer faktiskt bara lagen. Och då kan jag tänka, suck, har vi inte kommit längre, även om jag förstår att det är tufft för företaget vars chef blir hemma.

– Ibland, när jag känner att jag stångar pannan i väggen, undrar jag varför jag inte jobbar med något lättare. Jag blir ofta jämställdhetsbitchen.

Samtidigt svarar hon nästan själv på frågan. När man väl har börjat se orättvisorna så går det inte att backa. Men ­någon aktivist är hon inte.

– Jag står inte på barrikaderna. Det är de små förändringarna överallt som måste till. Gnetet. Det är droppen som urholkar stenen.

Frågan ”Varför?” är central för att kunna förändra beteenden, menar Paula Lejonkula. Varför är det viktigt att sluta bete sig som man gjort i 20 år? ”Om man bara säger, ’Nu har vi nolltolerans, bara sluta med det du gör’, då kan det lätt bli konflikt.”

ELSA FRIZELL

OM Paula Lejonkula

Ålder: Varför då?

Bor: På en bra och ­privilegierad plats.

Familj: Fantastiskt stor – en dröm.

Fördomar: ’Fisk-hand­slaget’ som jag uppfattar som en lam personlighet – men lärt mig ­bortse från.

Senast lästa bok: ­Osebol av Marit Kapla.

Lärdomar från livet som ­kassörska: Beteendet hos oss människor. Vi är lojala, osäkra, har jägar­beteende (märks på rean), luras, är nyfikna och ­sociala.

FAKTA: Parterna jobbar ihop

Teaterförbundet för scen och film och Svensk Scenkonsts partsgemensamma arbete mot sexuella trakasserier startades i och med #tystnadtagning och inleddes med kommissionen mot sexuella trakasserier inom scenkonstområdet med underlag från enkäter om upplevelser om sexuella trakasserier genomfört av Kantar Sifo som sedan presenterade sin slutrapport.

Arbetet sker genom att kommunicera frågorna och det som görs – att ta fram användbara verktyg och att ­inspirera till fortsatt inspiration och lärande.


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN