Krönika: "Det gränslösa arbetslivet är verkligen här nu"


2020-05-19 - Under den här våren sätts alla på prov. För alla de som fått gå hem för att jobba suddas gränserna mellan jobb och fritid ut. Personal & Ledarskaps reporter Jennie Jensen reflekterar över hur det går att få ihop tillvaron just nu och hoppas på ett smartare arbetsliv när pandemin väl är över.


Teddy, den flygande nallebjörnen. Gränserna mellan jobb och privatliv suddas ut just nu och till och med den mest jobba-på-distans-positiva reporter prövas nu. Foto: Jennie Jensen.

Den bruna björnen gör en perfekt loop genom luften. Teddy, han heter så, landar en halv millimeter från kaffekoppen. Det går en svallvåg över den skummade havremjölkens yta. Med bara lite mer kraft i kastet hade hela koppen vält över tangentbordet.

Nu rycker jag instinktivt hela datorn bort från koppen. Trycker mobiltelefonen mot örat med axeln, greppar fjärrkontrollen och springer mot tv:n samtidigt som treåringen och sexåringen tjuter av skratt.

I telefonen pratar professorn på. Han vill förtydliga sina citat och han gör det utan punkter och mellanslag. Jag slår på tv:n för att distrahera barnen.

På övervåningen på kontoret har sambon gått på sitt arbetsskift. Det är egentligen min tid med barnen. De som vi håller hemma från förskolan, för vilken vecka i ordningen vet jag inte. Det är coronavår och vi kan hålla barnen hemma så vi gör det.

Det betyder att vi, egenföretagaren och reportern, går skiftgång. Vi testar oss fram. Tidiga morgnar till efter lunch. Två timmar jobb, två timmar barn, två timmar jobb… skogsutflykter varvas med intervjuer på Teams. Det gränslösa arbetslivet är verkligen här nu. Och nu ringde professorn så jag skulle bara svara snabbt.


Jennie Jensen. Foto: Sanna Percivall.

Ena stunden tackar jag ödet för att det, trots det helvete som det här viruset skapat för så många, givit mig mer tid med min familj. Andra stunder känner jag mig helt schackmatt. Jobbet tar liksom aldrig riktigt slut. Otillräckligheten på alla plan gnager och skaver.

Redaktionen jag tillhör har helt plötsligt skapat sig nya rutiner. Klockan nio varje morgon checkar vi in och av dagens göromål en kvart men oftare längre än så, via video. En dag tar jag en promenad samtidigt. Videosamtalet kapas när grannens hund vägrar lämna mig ifred. Kollegan blir avbruten av skället och jag fortsätter promenaden med svansen mellan benen. Det finns visst en knapp som heter MUTE.

Samtidigt har jag aldrig känt en så stor tillhörighet till mina nuvarande kollegor som nu. För plötsligt tar vi oss tid att fråga hur det går och hur vi mår. Ironiskt nog känner jag mig närmare dem nu, på tolv mils avstånd, än när vi sitter uppradade på kontoret och aldrig riktigt har tid för mellansnacket.

På Facebook och Google säger de att de inte kommer tillbaka till kontoret före nästa år. Twitter går steget längre och säger att en del av medarbetarna ALDRIG kommer tillbaka till kontoret. Jobba hemma blir defaultläge. Kontoret: ett öde landskap?

Jag har inte svaret på hur allt kommer se ut sen. Men jag vet att jag, som alltid vurmat för valfrihet och flexibilitet, prövas nu precis som många andra.

Eftersom jag är obotlig optimist tror jag ändå att det kommer bli bra. Alla som trodde att det inte gick att vara produktiv utan kolleger och chefer häckandes bakom ryggen. Alla som det bar emot att pröva de digitala lösningarna. Alla som trodde att värdet av arbete bara kan mätas i nedlagd tid. Tji fick de.

Jag hoppas att livet snart blir lite mer normalt. Men jag hoppas inte att det blir som vanligt. Bättre kan vi väl, eller hur?

JENNIE JENSEN

Reporter på Personal & Ledarskap


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN