Pandemi som leder till

passivitet eller proaktivitet?


2021-03-08 - KRÖNIKA. Alla vet att vi efter pandemin inte kommer gå tillbaka till våra jobb som om tiden stått stilla. Hur anpassningen till de nya ser ut vet ingen men säkert är att det inte kommer någon instruktion. Det skriver vår krönikör Anna Dyhre

Foto: Jörgen Appelgren

Jag har precis genomlidit en workshop online på knackig engelska. Som vanligt var titeln på eventet inbjudande och jag tänkte att äntligen ska jag får SVAREN på hur arbetslivet kommer se ut post-Covid. Blir även du nyfiken? Här kommer lite ledtrådar som kanske framkallar lite kräkreflexer om jag säger AI, Transformation, Diversity, Together, Common vision och Flexibility. Floskelvarning big time tycker jag… eller är det på riktigt så att när alla fått en eller två sprutor i armen kommer våra arbetsplatser präglas mer av ärliga konversationer, färre buzzwords, mindre byråkrati och att vi alla kommer känna en större meningsfullhet på våra jobb med tydliga mål och visioner?

Man kan ju alltid hoppas, på någon typ av tillnyktring, när många upptäckt att kejsaren var lite naken på vissa ställen under denna pandemi. Att många affärsresor och konferenser kunde avhandlas snabbare och smidigare digitalt. Att det faktiskt går att rekrytera hela vägen utan att ses IRL och att vissa chefer visade sig vara otroliga ledare utan att ens behöva träffa sina medarbetare. Var har du hittat de kala fläckarna hos din Kejsare eller på dig själv?

Många jag pratat med har upptäckt att medarbetare eller kunder är så Zoom - och Teamströtta att ett vanligt telefonsamtal blir otroligt uppskattat. Det känns plötsligt både mer intimt och personligt. Lite back to basics kan man ju tycka och det bästa är att folk faktiskt svarar när man ringer för de är hemmavid och kan ofta prata mer ostört hemifrån än vad som är fallet på kontoret. En kund till mig som jobbar inom rekrytering berättade att deras affärer blomstrar mer än någonsin. Tricket var att när pandemin slog till ökade de takten och tog för vana att ringa runt ännu mer till sina kunder och bara fråga om hur de mådde och hur de såg på den osäkra framtiden. I dessa konversationer dryftades högt och lågt och de började väva band med kunderna för att hitta en gemensam, ärlig bild av framtiden och diskuterade hur de kunde utbyta tjänster och idéer för att hjälpa varandra att nå sina mål. Att våga gasa när många andra bromsar och bara sitter still i båten.

En fin väninna till mig som är uppvuxen i Östtyskland och som flydde till väst precis innan muren föll år 1989 sa, att hon är mest orolig över den passivitet hon tycker växer på många företag. Ett slags ”vänta och se” tills Någon kommer fram och förklarar att nu är det fritt fram. Hon tyckte sig se stora likheter med beteendet hos hennes forna landsmän när muren föll och hur många satt på gärdsgården och väntade på instruktioner hur de skulle göra för att anpassa sig till det nya. Vissa såg möjligheter direkt och väntade inte på någon instruktion medan andra till slut, i sin passivitet, började längta tillbaka till gamla instängda tider. För ingen kom ju fram med en instruktion till hur anpassningen till de nya tiderna skulle ske.

Alla vet innerst inne att vi efter pandemin inte kommer gå tillbaka till våra jobb som om tiden stått still sedan mars 2020. Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger. Väldigt mycket vatten har forsat fram och även spolat bort ett och annat kejserligt plagg. Vilka plagg vill du se försvinna som tidigare satt som en trång korsett och vilka nya plagg kommer du aldrig vilja ta av dig igen? Även om det är skönt med mjukisbyxor vid köksbordet en period tror jag framförallt att vi framöver kommer se till att våra arbetsliv får fler kontraster. Högklackat och mjukisbralla? Varför inte – skit i instruktionen!

ANNA DYHRE

Författare, föreläsare och utbildare.


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN