Söker självsamheten


2019-11-22 - Han blev introvert med hela Sverige med sin bok i ämnet och nu kommer snart nästa. Vi träffade Linus Jonkman i ett samtal om självsamhet men också varför han gjorde slut med hr och vad som fått gnistan att tända igen.


"Det som är bra när man bränner ut sig är att man får tid att synkronisera sig, var man befinner sig och vad man vill bli. Jag är förbi att göra saker som är bra för cv:t", säger Linus Jonkman. Foto: Elsa Frizell.
"Jag blev klar tidigare än väntat, så jag finns nere i receptionen redan nu. Det går ingen nöd på mig.” Mejlet damp ned i mejlkorgen på redaktionen en halvtimme innan vi skulle ses. När jag kilat ned till receptionen förklarar han att den där väntan inte hade gjort något. Att en stunds umgänge med sig själv bara är trevligt. Och viktigt.

– Det är välsignelsen med att vara introvert, att det inte gör något för mig att vänta. Jag har inte långtråkigt. En väldigt extrovert person skulle kunna tycka att det var stressande, att det kommer en halvtimme då -ingenting händer.

Linus Jonkman tycker att det saknas en svensk motsvarighet till engelskans ”solitude”. Ordet ”ensamhet” kan låta ledsamt och ofrivilligt medan det i själva verket kan vara tvärtom. ”Självsamhet” beskriver han just som tid du umgås med dig själv. Och det är viktigt, inte bara för introverta personlighetstyper, utan för alla. Han pratar om solitär kompetens som är något som man kan träna upp.

– Social kompetens är hur vi är med andra människor i ett rum för att de inte ska tycka illa om en och för att vi ska kunna ha en långsiktig relation. Solitär kompetens är din förmåga att använda tid för dig själv på ett värdefullt sätt. Till exempel till att fundera på saker. En del människor som kan vara skickliga socialt har svårt att till exempel ta sig an en uppgift själv, eftersom alla uppgifter för dem är en konversation.

Med boken Introvert – den tysta revolutionen blev han introvert med hela svenska folket. Frågan lyftes i tidningar, tv, -radio och poddar. Han har över 7  000 följare på Linkedin, och en googling på hans namn ger tusentals träffar. Kanske inte den vedertagna bilden av en introvert person. Men så finns det också många missuppfattningar, menar Linus Jonkman.

– Att vara social är inte samma sak som att vara socialt kompetent. Introversion och extroversion handlar mer om hur mycket social energi man har och hur pass belönad man känner sig i sociala situationer. En socialt kompetent person kan vara väldigt tystlåten. Mycket av -social kompetens handlar om att flytta fokus från dig själv till andra, medan en social person är uppmärksamhetstörstande.

Linus Jonkman anser att extrovert beteende är norm i vårt samhälle i dag. Det extroverta beteendet premieras, inte minst i arbetslivet där var och varannan rekryteringsannons beskriver hur de vill ha en social person och där extroverta personer ofta är de som befordras. Han själv hanterade sin introverta sida genom att ta på sig en mask, bli klassens clown i skolan och ta för sig och prata mycket under de första åren i arbetslivet. Något som lönade sig, konstaterar han.

– Jag blev befordrad och var ganska snart chef över 30 personer på it-bolaget jag jobbade på då, säger han.

Vi tar en promenad. Välformulerat bubblar orden ur Linus Jonkman, aldrig sinande. Det finns tänkta tankar kring det mesta vi berör och jag får känslan av att han har vridit och vänt på dem, säkert i sina självsamhetsstunder.

Han berättar om insikten som kom, att han var introvert, och att den där masken han hade för att anpassa sig till en extrovert norm tog mycket energi. Han skrev ett blogginlägg som uppmärksammades av en journalist som skrev en artikel. Det i sin tur ledde till att han blev kontaktad av ett bokförlag som bad honom skriva en bok. Året efter, 2014, prisades Introvert – den tysta revolutionen som årets hr-bok.

– Vår vd sa på skoj, ”Vi kan inte ha killen som har vunnit årets hr-bok att jobba på marknadsavdelningen”. När tidigare hr-chefen slutade fick jag erbjudande att bli nästa hr-chef, vilket jag tackade ja till.

Det var då han gjorde slut med hr. I det uppmärksammade blogginlägget ”Hr – jag gör slut” beskriver han sin besvikelse på en bransch som använder ovetenskapliga testmetoder och tröga processer som årliga medarbetarundersökningar som aldrig -leder någonstans och som aldrig ifrågasätts.

Men gnistan tändes igen. Det var när han började upptäcka det han beskriver som en modern hr som han tycker är mer representativ för tiden vi lever i. En hr som inte -representerar en arbetstagare eller arbetsgivare utan en gemensam kultur, där företagen tar ansvar för hela människan. Han började som hr-chef på Prisjakt och fick fria händer att jobba med hr-frågorna, ett arbete som centrerades kring företagskulturen och betoningen på mångfald. På Prisjakt ska man kunna ta med hela sig själv till jobbet.

– Om du inte är dig själv på jobbet så har du ytterligare ett lager som du måste bära med dig om situationen är stressig, och det blir ännu stressigare av att behöva låtsas. Det här med att man har rollerna som yrkesperson och privatperson, det tror jag ska bort.

På Prisjakt innebar det att det gjordes många anpassningar för medarbetarna som hade olika behov. De avrundade uppåt till medarbetarens fördel, förklarar Linus Jonkman. Det kunde innebära att få arbeta på distans om man hade en sjuk förälder i annan del av landet eller att de bekostade dyra rehabiliteringar som de enligt lag inte behövde göra.

– Vi håller folk om ryggen när de ramlar och förstår att en människans liv är som en sinuskurva. Vi gillar inte bara högpresterare, och en schyst arbetsgivare är med och tar både dalar och toppar. Om man hjälper någon så ger de tillbaka, tänker vi.

Det ledde också till obekväma beslut. Chefer fick gå. Och det blev konsekvenser för dem som inte levde upp till värderingarna. Det kostade mycket, men payoffen är att man lever som man lär, menar Linus Jonkman.

– Antingen så tror man på detta eller inte. Med tiden får kulturen väldigt gott rykte. De svårköpta talangerna, som har många erbjudanden och inte väljer jobb efter lönen, kommer att välja det intressantaste och schystaste företaget. De flesta vet efter några år vilka företag som inte är bra och skyr dem som pesten.

En morgon för ett år sedan kom Linus Jonkman inte upp ur sängen. Han tittade på kroken där morgonrocken hängde och kände en trötthet han aldrig känt förut, en förlamande känsla. Han hade kört fort för länge och blev sjukskriven för utmattning.

– I efterhand fanns tydliga tecken. Jag hade ju de senaste åren skrivit tio böcker, blivit pappa tre gånger, hållit bortåt 300 föreläsningar och samtidigt jobbat heltid. Jag var ljudkänslig, orkeslös och behövde skriva post-it-lappar för precis allting för att minnas, eftersom korttidsminnet var så dåligt. Men jag hade lurat mig själv att jag var immun för stressen eftersom jag gjorde saker som jag tyckte var roliga. Men, man behöver fortfarande vila.

Det är svårt att hitta balansen. Särskilt som förälder, menar han.

– När man är djupt involverad på jobbet så ringer alltid förskolan för att barnet har fått vinterkräksjukan. Du tvingas vänja dig vid situationen att inte kunna ge helhjärtat till någon av dem. Man kan aldrig göra hundra någonstans.

Samtidigt är det de tre barnen som lyft honom när han varit utmattad – det har varit skönt när de tar uppmärksamheten.

– Barnen ger kärlek och värme. Det har hjälpt. De har varit lite ankare, och de påminner om att det finns en -mening med att komma tillbaka från allt detta.

Jag slås av hur öppet Linus Jonkman berättar. När jag -påpekar det konstaterar han att han inte har mycket att -förlora på det. Tvärtom, styrkan med att vara sårbar är att man blir osårbar därför att man inte döljer någonting.

– Öppenhet kan leda till djupare samtal. Sårbarhet är en viktig egenskap för att komma i kontakt med människor.

På så vis kommer han också runt det meningslösa kallpratet. Själva pratet är inte viktigt för Linus Jonkman, det viktiga är utbytet.

I dag beskriver han sig som mer av en dagslända. Han har slutat på Prisjakt och driver det egna företaget, där han just nu skriver på sin nya bok Handbok för introverta – relationen, familjen, karriären.

Han tar dagen mer som den kommer. Vill ge sig tid att göra det, lite som sagorna han berättar för sina barn om kvällarna. Där får barnen välja vad hjältarna ska göra, innan han berättar vidare. De kan rita sagorna sedan. Kanske blir det en sagobok i framtiden. Jag får se hans block och förundras över den säkra handen som format robotinspirerande varianter av Michelangelos kända verk men också helt egna bilder. Men så har han också jobbat som illustratör några år.

Att teckna är en favoritsyssla i självsamhet. I det finns ett andningshål och återhämtning. Liksom i träningen, och särskilt kampsporten, som har lärt honom mycket han tagit med sig in i arbetslivet.

– Det du lär dig på mattan har du nytta av även utanför. Jag har fått med mig mycket självdisciplin. Man repeterar, monotont ibland, man levlar ibland. Det blir en allmän egenskap som man tränar upp.

Att lämna hr-jobbet på Prisjakt handlade inte så mycket om stressen, utan om att företaget nu är så bra och att han inte längre behövs. Drömjobbet på sikt skulle vara hos en riktigt dålig arbetsgivare, säger han och skrattar.

– Jag gillar när det är skitigt och jobbigt och att det verkligen finns något att sätta tänderna i. Jag är ingen förvaltare.

ELSA FRIZELL

FAKTA LINUS JONKMAN

Ålder: 44 år.

Familj: Singelpappa, varannan-vecka-liv tillsammans med Melker, Ludvig och Smilla.

Bor: Ängelholm.

Kommer från: Stora hult (vilket är en liten by med typ fyra hus). Det är dock större än Lilla hult (två hus).

Om humor: Ett formidabelt redskap för att bryta is, lätta upp stämningen eller penetrera livets bly.

Om pannben: Förmågan att falla sju gånger men resa sig åtta.

Om ledarskap: Handlar om att ta ansvar för en situation – en egenskap som ofta förväxlas med att vara den högljuddaste i rummet.

Om gamifikation: Ett kraftfullt sätt att öka engagemang och sänka stress. Kräver dock en generös dos med kreativitet och fingertoppskänsla för att få på plats.


JUST NU PÅ FÖRSTA SIDAN